Novell utkast 2
Jag var så förväntansfull, dagen jag väntat på så länge hade äntligen kommit. Jag packade ner mina sista saker inför resan och kollade snabbt på klockan, den var tolv. Planet skulle lyfta klockan tre så jag skulle vara på flygplatsen senast klockan ett, så jag skulle strax behöva åka.
Hela min familj åkte med i bilen till flygplatsen där de sedan vinkade av mig, jag skulle ju trots allt vara borta hela september månad, och till på köpet skulle jag åka helt själv. Jag skulle åka till Malaga och vara volontär på ett hundhem där.
När jag landat på flygplatsen i Malaga blev jag mött av en kvinna med brunt solblekt hår vid namn Gil, hon var en av medarbetarna på hundhemmet, och aldrig har jag mött en så glad och positiv människa. Hon började genast prata om arbetet på gården, om hundarna och volontärerna, och hon var väldigt välkomnande och otroligt lätt att prata med trots att min engelska inte var den bästa . Vi åkte till hundgården i vad som såg ut att vara en vit bil, men det var svårt att se för den var täckt av sand och damm.
Väl framme på hundgården möttes jag av många skällande men glada hundar. Det var väldigt smutsigt och stanken av hundkiss var nästan outhärdlig. Förutom den ganska breda gången i mitten, var det kennlar med burar över hela gården och hundar fanns det överallt, i alla storlekar och färger och de skällde som om i kör. Jag visste ju att hundgården inte skulle vara ett paradis, men synen var ändå chockerande för mig.
Det fanns en till volontär på hundgården, det var en tjej som hette Sofia och hon hade redan varit där två veckor när jag kom. Sofia kom också från Sverige och hon var blond och blåögd precis som jag. Hon lärde mig hur allt gick till på hundgården och hon satte mig i arbete direkt, vilket jag var glad för.
Efter fem dagar på hundgården var jag redan ordentligt inne i arbetet och tro det eller ej, men jag hade nästan lärt mig alla åttio hundars namn. Jag och Sofia hade hunnit bli bra vänner och jag hade fastnat ordentligt för en hund vid namn Jackson. Jackson var en ett år gammal mellanstor hund med rättuppstående öron, hela han var ljusbrun förutom en av hans tassar, som var vit. Han hade något speciellt som jag inte såg i de andra hundarna, men jag kan inte riktigt sätta ord på vad. Kanske var det hans utstrålning, hans charm, eller hans utmärkande skall som skiljde honom från mängden?
En eftermiddag skulle jag som alltid ta ett par hundar på promenad. Jag samlade ihop några hundar, Jackson inräknad såklart, och vi begav oss ut. Solen sken och det var väldigt varmt så vi gick ner till sjön. Hundarna skulle säkert uppskatta att svalka av sig, tänkte jag. Jag släppte hundarna lösa och de sprang genast ner i vattnet för att busa. Jag gick upp på den lilla stranden och hittade en platt sandfläck där jag lade mig för att sola. Jag blundade och hörde hundarnas plaskande nedanför så jag visste att de var i närheten.
Jag vet inte hur länge jag hade blundat men när jag öppnade ögonen igen och skulle kolla till hundarna så var Jackson borta. Jag ropade, men ingen Jackson kom. Jag letade runt omkring sjön under cirka en timmes tid men utan resultat. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville inte gå därifrån, för tänk om Jackson skulle komma springandes och jag inte var där? Men efter en stunds väntan och letande var jag ändå tvungen att bege mig tillbaka på grund av hundarna.
Jag grät när Sofia såg oss komma in genom grindarna. Jag berättade vad som hänt och vi begav oss genast tillbaka till sjön för att leta, men med en ny flock hundar som också ville komma ut. När vi kom till sjön igen syntes inte någon Jackson till, vi fortsatte att leta och ropa men han verkade vara spårlöst borta. Det går inte att beskriva hur jag kände mig just då, men allt kändes så overkligt. Det fanns inget mer vi kunde göra, han var borta och hundarna på gården behövde oss så vi fick dra oss tillbaka.
Dagarna gick långsamt med Jackson borta och allt jobb som var för hundarnas skull blev näst intill outhärdligt. Men under dagens promenader gick jag på alla möjliga rundor och ställen där han skulle kunna tänkas vara. Jag väntade mig att han plötsligt bara skulle stå där, glad som han alltid var, viftandes på svansen och med en blick som sa "Dags att gå hem?", men jag blev besviken. Tre dagar hade gått utan ens en skymt av honom.
Nästa dag öste regnet ner, vilket inte var uppskattat. Regnet gjorde det lerigt på hela gården och det regnade in i kennlarna. Hela området var som en brun sörja, men jobbet på gården var ändå det samma, kennlar skulle städas och hundar skulle rastas, fast inte av mig. Jag hade min lediga dag så jag åkte till centrum för att få tänka på något annat än Jackson, en vecka hade gått och jag hade nu gett upp hoppet om att någonsin få se honom igen.
När jag gick förbi mataffären såg jag en hund springa in på bakgården, så jag följde efter. Och där stod han min älskade Jackson, livs levande men han var skadad i sitt ena ben, han haltade. Jag ringde Gil och hon kom och hämtade oss. Veterinären kom till gården nästan genast och det visade sig att han aldrig skulle bli helt återställd i benet, han skulle inte ha ont men han skulle halta hela sitt liv.
Jag fick aldrig få reda på varför Jackson försvann från sjön den dagen eller hur han blev skadad, men en sak visste jag, och det var att jag älskade den hunden. Jag adopterade honom och tog med honom hem till Sverige när det var dags för mig att åka hem, och jag ångrar det inte en sekund.
Blogginlägg
Det där med synen på min kropp
Jag blev väldigt tagen av detta blogginlägget då jag känner igen mig i mycket av det som står men också för att det är ett återkommande ämne och värt att ta upp.
Malin(som skrivit inlägget) skriver om sin syn på sin kropp. Hon skriver att hon aldrig tyckt att hon vägt för mycket, men att hon samtidigt känner att det inte skulle skada att gå ner ett par kilo. Vissa dagar kan hon känna sig smal, vilket bidrar till mer självsäkerhet. Men som vilken kvinna som helst så kan hon ibland svullna upp, vilket bidrar till att hon inte är så självsäker den dagen.
Hon skriver att hon inte är tjock, men att hon skulle kunna se bättre ut och på kuppen vara hälsosammare.Hon vill kunna springa en sträcka utan några bekymmer.
Hon har haft perioder då hon varit besatt av måttband och midjemått, men återkommer med att säga att hon aldrig känt sig överviktig.
Hon skriver att samhället blir mer och mer besatt av kroppsvikt, mått och pengar. Plastikkirurger tjänar massor på att folk hellre lägger sig på operationsbordet än motionerar.
Hon avslutar med detta citat: "Här har ni mitt liv hittills: Alldeles för mycket skräpmat, för mycket godis och läsk. Multiplicerat med INGEN motion. Sitta vid datorn 3-9 timmar per dag kan inte bränna alla kalorier jag får i mig.
Kan jag ändra på minst en av mina dåliga vanor så minskar jag risken för att få sjukdomar som diabetes, en av flera sjukdomar jag är rädd för att få."
Jag känner igen mig så i det hon skriver att jag nästan skulle kunna säga att det är jag som skrivit det. Speciellt citatet i slutet stämmer in på mig så bra. Det är skönt att veta att det inte bara är jag som känner såhär, eller är så som hon beskriver.
Bara för att man är smal behöver man inte känna sig smal. Jag kan till exempel inte bli överviktig då det ligger i mina gener. Jag kan äta hur mycket godis, kakor, chips och fet mat som helst utan att lägga på mig ett enda kilo, och jag motionerar inte mycket, ofta inte alls, och jag sitter många timmar om dagen framför datorn.
Anledningen till att jag kan känna mig lite tjock är ju just det, maten jag äter och att jag inte motionerar. Och det är ju sant att jag inte kan fortsätta så här. Jag kan inte fortsätta att äta en massa onyttigt och inte motionera, för jag mår inte bra av det. Jag måste börja ta tag i mig själv, äta nyttigare så att jag orkar att motionera och först efter det kommer jag må bra med mig själv och min kropp. Tyvärr är det lättare sagt än gjort.
Bloggaren skriver på ett lättförståeligt, intressant och humoristiskt sätt och det gillar jag.
