Linde

Jag var så förväntansfull, dagen jag väntat på så länge hade äntligen kommit. Jag packade ner mina sista saker inför resan och kollade snabbt på klockan, den var tolv. Planet skulle lyfta klockan tre så jag skulle vara på flygplatsen senast klockan ett, så jag skulle strax behöva åka.
Hela min familj åkte med i bilen till flygplatsen där de sedan vinkade av mig, jag skulle ju trots allt vara borta hela september månad, och till på köpet skulle jag åka helt själv. Jag skulle åka till Malaga och vara volontär på ett hundhem där.

När jag landat på flygplatsen i Malaga blev jag mött av en kvinna med brunt solblekt hår vid namn Gil, hon var en av medarbetarna på hundhemmet, och aldrig har jag mött en så glad och positiv människa. Hon började genast prata om arbetet på gården, om hundarna och volontärerna, och hon var väldigt välkomnande och otroligt lätt att prata med trots att min engelska inte var den bästa . Vi åkte till hundgården i vad som såg ut att vara en vit bil, men det var svårt att se för den var täckt av sand och damm.
Väl framme på hundgården möttes jag av många skällande men glada hundar. Det var väldigt smutsigt och stanken av hundkiss var nästan outhärdlig. Jag visste ju att hundgården inte skulle vara ett paradis, men synen var ändå chockerande för mig; Förutom den ganska breda gången i mitten, var det kennlar med burar över hela gården. Hundar fanns det överallt, i alla storlekar och färger och de skällde som om i kör.

Det fanns en till volontär på hundgården, det var en tjej som hette Sofia och hon hade redan varit där två veckor när jag kom. Sofia kom också från Sverige och hon var blond och blåögd precis som jag. Hon lärde mig hur allt gick till på hundgården och hon satte mig i arbete direkt, vilket jag var glad för.
Efter fem dagar på hundgården var jag redan ordentligt inne i arbetet och tro det eller ej, men jag hade nästan lärt mig alla åttio hundars namn. Jag och Sofia hade hunnit bli bra vänner och jag hade fastnat ordentligt för en hund vid namn Jackson. Jackson var en ett år gammal mellanstor hund med rättuppstående öron, hela han var ljusbrun förutom en av hans tassar, som var vit. Han hade något speciellt som jag inte såg i de andra hundarna, men jag kan inte riktigt sätta ord på vad. Kanske var det hans utstrålning, hans charm, eller hans utmärkande skall som skiljde honom från mängden?

En eftermiddag skulle jag som alltid ta ett par hundar på promenad. Jag samlade ihop några hundar, Jackson inräknad såklart, och vi begav oss ut. Solen sken och det var väldigt varmt så vi gick ner till sjön. Hundarna skulle säkert uppskatta att svalka av sig, tänkte jag. Jag släppte hundarna lösa och de sprang genast ner i vattnet för att busa. Jag gick upp på den lilla stranden och hittade en platt sandfläck där jag lade mig för att sola. Jag blundade och hörde hundarnas plaskande nedanför så jag visste att de var i närheten.
Jag vet inte hur länge jag hade blundat men när jag öppnade ögonen igen och skulle kolla till hundarna så var Jackson borta. Jag ropade, men ingen Jackson kom. Jag letade runt omkring sjön under cirka en timmes tid men utan resultat. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville inte gå därifrån, för tänk om Jackson skulle komma springandes och jag inte var där? Men efter en stunds väntan och letande var jag ändå tvungen att bege mig tillbaka på grund av hundarna.
Jag grät när Sofia såg oss komma in genom de stora vita grindarna. Jag berättade vad som hänt och vi begav oss genast tillbaka till sjön för att leta, men med en ny flock hundar som också ville komma ut. När vi kom till sjön igen syntes inte någon Jackson till, vi fortsatte att leta och ropa men han verkade vara spårlöst borta. Hundarna på gården behövde oss så vi fick dra oss tillbaka. Det går inte att beskriva hur jag kände mig just då, men allt kändes så overkligt.

Dagarna gick långsamt med Jackson borta och allt jobb som var för hundarnas skull blev näst intill outhärdligt. Men under dagens promenader gick jag på alla möjliga rundor och ställen där han skulle kunna tänkas vara. Jag väntade mig att han plötsligt bara skulle stå där, glad som han alltid var, viftandes på svansen och med en blick som sa "Dags att gå hem?", men jag blev besviken. Tre dagar hade gått utan ens en skymt av honom.

Nästa dag öste regnet ner, vilket inte var uppskattat. Regnet gjorde det lerigt på hela gården och det regnade in i kennlarna. Hela området var som en brun sörja, men jobbet på gården var ändå det samma, kennlar skulle städas och hundar skulle rastas, fast inte av mig. Jag hade min lediga dag så jag åkte till centrum för att få tänka på något annat än Jackson, en vecka hade gått och jag hade nu gett upp hoppet om att någonsin få se honom igen.

Efter en liten rundvandring i stan bestämde jag mig för att gå in i mataffären för att köpa mat för nästkommande vecka. Pasta och tomatsås var min korg full av när jag nådde kassan. Jag betalade och begav mig ut för att ta bussen tillbaka till hundgården. När jag gick förbi hörnet av affären såg jag en lyktstolpe med en lapp där det var en bild på en hund, jag gick fram för att läsa och jag trodde jag skulle svimma. På lappen stod det: "Upphittad hund, ring Maria" på engelska, och nedanför var det en bild på Jackson. Jag tog fram min mobil och ringde direkt. Det visade sig att Jackson varit med om en olycka när Maria hade hittat honom, och hon hade inte kunnat ta honom till veterinären då hon inte haft pengarna. Hon hade gjort sitt bästa med att underhålla skadorna men det syntes tydligt att han behövde veterinärvård. Jag ringde Gil som kom och hämtade oss med den vita bilen och vi körde till hundgården direkt. Veterinären kom till gården nästan genast och det visade sig att Jackson aldrig skulle bli helt återställd i sitt ena ben, han skulle inte ha ont men han skulle halta hela sitt liv.

Jag fick aldrig få reda på varför Jackson försvann från sjön den dagen eller hur han blev skadad, men en sak visste jag, och det var att jag älskade den hunden. Jag adopterade honom och tog med honom hem till Sverige när det var dags för mig att åka hem, och jag ångrar det inte en sekund.

Boktitel: Låt den rätte komma in

Genre: skräck, romantik

Året är 1981. Tolvåriga Oskar bor i Blackeberg med sin mamma, han är mobbad i skolan och har inga riktiga vänner. En dag flyttar det in en flicka vid namn Eli i lägenheten jämte och de två blir vänner. Strax efter att Eli flyttat in börjar det hända fruktansvärda mord i området. 

 Författare är John Ajvide Lindqvist, som själv växte upp i Stockholms förort Blackeberg. Låt den rätte komma in är hans debutroman.

Jag valde att läsa Låt den rätte komma in för att jag tycker om den här typen av bok. Vad som fångade mitt intresse först var att den handlade om vampyrer, men för mig är det inte vampyrerna i sig som egentligen lockar, utan det är vampyrer bland människor, när vampyrer och människor lever tillsammans. 
Det är många olika berättelser och perspektiv i boken, vissa mindre intressanta och andra riktigt bra. De delar om Alkisgänget ville jag helst bara hoppa över, de fångade aldrig mitt intresse riktigt. Däremot så var de delar med Oskar och Eli helt underbara, likaså gillade jag mobbningsscenerna som beskrevs på ett så övertygande sätt. Vissa delar var även väldigt råa, vilket gjorde att det kändes väldigt verkligt. Särskilt läskigt tyckte jag däremot inte att det var.
 Jag blev inte besviken på boken alls, den var bättre än vad jag förväntat mig faktiskt men jag saknade det där riktigt läskiga. Jag tyckte faktiskt inte att den var så skrämmande, men å andra sidan är jag inte särskilt lättskrämd när det kommer till böcker, det krävs ljudeffekter för det. Men annars var det en helt underbar bok, väldigt vacker i mitt tycke och jag gillade även det att varje kapitel var så kort, det gjorde det inte så jobbigt att läsa. Likaså var språket lätt att förstå och att läsa.

 "Den uppgift, som aldrig påbörjats, tar längst tid att avsluta."

Citat av J.R.R. Tolkien, Sagan om Ringen

En anledning till att jag tycker om detta citat är nog på grund av att citatet i sig självt är så enkelt, så självklart, men ändå besitter ett slags djup. Man måste börja för att kunna bli färdig, det är budskapet, eller det är iallafall så jag ser det. Det inspirerar mig till att vilja börja med saker och jag vet att det är ingen idé att vänta. Väntar man tar det bara längre tid att nå sitt mål.

Pernilla är 25 år och ska sterilisera sig. Anledningen är att varken hon eller hennes man vill ha barn. Detta ifrågasätts av de flesta och många oroar sig över att hon ska ångra sig i framtiden. Pernilla oroar sig dock inte över det, hon har aldrig varit intresserad av att skaffa barn.
Men att sterilisera sig var inte så lätt som Pernilla först trott. Hon fick prata med en gynekolog och en kurator som båda ville höra hennes syn på saken. Hon fick frågor om sin uppväxt, hennes föräldrars äktenskap och sitt eget. Hon kände att hon fick försvara sin uppväxt som var bra och oproblematisk. Att hon var så ung var anledningen till läkarnas tvekanden, de trodde att hon inte visste vad hon ville. Efter samtalen fick hon dock tillåtelse att genomgå steriliseringen.

Pernilla tycker att hon och hennes man ser livet på ett lite annorlunda sätt, och hon tror att det också är anledningen till deras val om att inte skaffa barn. De har planer på att flytta utomlands så småningom och tror inte att de kommer flytta tillbaka till Sverige. Men hon säger att skulle hon en dag ångra sig, och vilja ha barn, så vet hon att det finns andra alternativ, t.ex adoption eller att arbeta med barn.